Paris, Texas

Härom kvällen såg jag äntligen klart "Paris, Texas". Wim Wenders 147 minuter långa roadmovie som sakta men säkert kryper fram som en ensam gammal amerikanare på en dammig lantväg. Behagfullt skumpande, med en enslig gitarr i stereon, solnedgången som färgar allting rött och tunga minnen i bagageutrymmet. På flykt och på jakt på en och samma gång.

Dagens citat

Allt som jag verkligen vill göra i livet är olagligt, omoraliskt, eller så gör det mig tjock 

                                                                                     -Alexander Woollcott

L.O.V.E

Helgens finaste: på gatan med telefonluren tryckt mot örat, tårar strömmandes ner för kinderna medan finaste vännerna i andra änden skickar kärlek.

Apes and Androids

Deras musik beskrivs som "opera-electro". Vad finns där inte att gilla? Gå hit för att lyssna på "Nights of the Week".

Dinero

Okej, jag har äntligen fått jobb! En sådan otrolig lättnad eftersom min personliga ekonomi krisar minst lika mycket som världens. Speciellt efter flådiga resan till Santander där jag har kört en hel Bacchanal med vin och god mat. Herregud. Det är som att jag liksom inte kan acceptera att jag inte har råd att göra allt jag vill. Som att jag går runt och tror att jag på något konstigt vis är sjukt ekonomiskt stabil. Jag fattar inte var jag får det ifrån. Pengar har alltid varit något diffust för mig, något som kommer och går, och jag tycker mest att det är jobbigt att prata om det. Så jag sopar det under mattan tills jag inte kan dölja faktum längre. Så att nu få en inkomst är mer än välkommet. Det är dock inte mitt drömjobb tyvärr. Kundtjänst. Kan inte låta bli att känna som att jag tar ett steg tillbaka eftersom jag redan haft den här typen av jobb när jag var yngre och inte hade någon aning om vad jag ville göra i livet. Men jag får se det som ett steg i processen, att det viktigaste just nu är att få in pengar, så jag kan fortsätta att leta efter mer intressanta saker att göra utan att känna samma stress. 

Turen går till..

Imorrn ska vi åka på minisemester upp till Kantabrien i norra Spanien där vi ska äta en massa fisk och kolla den kända gamla grottan i Altamira där det finns fornlämningar från den äldre stenåldern. Mat, natur och historia- jag är så pepp!

 

Fast mest kommer vi nog att vara i Santander, som är huvudstaden i Kantabrien, och bara ta det lugnt, äta tapas och ta långsamma promenader längs stranden. Tydligen ska det dock regna hela påskhelgen så jag vet inte hur det kommer att bli. Instängda på ett skruttigt hostel i 4 dagar och sen hem? Jag hoppas innerligt att väderguden kommer på andra tankar. 

Dagens outlook

Regn och blygrå himmel matchas bäst med besök La Central i Raval där du efter att ha druckit en god dubbel cappuccino och tragglat med El Pais, bläddrar igenom deras fantastiska utbud av foto, konst- och filmböcker. Därefter tar du dig till  Filmoteca Catalunya där du ser en komedi med Greta Garbo från sent 30-tal. I hörlurarna Echo & the Bunnymen och Aeroplane. 

The Shortwave Set- Now 'Til' 69 (Aeroplane Remix) (yousendit)

Lucky Spot

Wow. Tusentals Swarowski-kristaller formar denna fantastiska hästsiluett, döpt till "Lucky Spot", som Stella McCartney designat och som för närvarande hänger på Belsay Castle i England.

Tänk att ha den här installationen i ditt hem (och tänk att ha ett hem där den skulle platsa). Ljudet av tusentals Swarowski-kristaller som svagt klirrar då du på morgonen öppnar fönstret för att släppa in morgonbrisen. Det vore något det. 

Drama, drama

Gå hit. Men håll koll på väskan bara. Jag blev bestulen förra veckan medan jag gladeligen tuggade på en crêpe med getost, russin och spenat. Man kan bli ouppmärksam för mindre vill jag tillägga till mitt försvar. Det var en vacker söndagseftermiddag. Klockan var runt 6 och solen hängde långt ner på himlen och kämpade med att nå fram med sitt ljus genom träden på Passeig del Borne. Ni vet när allting färgas av ett varm, gul färg som värmer in i själen och som gör dig påmind om att det finns något som heter sommar. Jag var med andra ord på gott humör och var för en gångs skull inte på min fulla vakt. Vanligtvis sitter jag alltid med väskan i knät, greppandes och kramandes så allt innehåll oftast är tillknycklat och ihopmosat. Men icke denna dag. 

Vi sitter i baren och käkar och helt plötsligt kommer en konstig gubbe och sträcker sig efter en meny fast liksom över min mat så han nästan doppar ärmen. Jag får mota bort honom för att han blir för närgången. En sekund går innan det slår mig - bam! - väskan! Och visst är den borta. Alex rusar iväg efter tjuven och jag bara sitter där, handfallen och redan uppgiven. Två killar, varav en är kocken på restaurangen, frågar mig vad som har hänt och rusar också iväg.  Efter 5 minuter kommer den ena killen tillbaka med min väska och ALLT är kvar. Ipod, id-kort, visakort, pengar, mobil, Dior-mascaran (!) - inget fattas. Jag kan inte förstå att jag har sån tur, sånt händer bara inte! Killen får stående ovationer av hela restaurangen och allt är frid och fröjd bara det att jag fortfarande saknar min pojkvän. Och nu börjar en ny oro gnaga. Mobilen har han lämnat i baren så jag har ingen aning om vad som händer. 20 minuter går, fortfarande ingen Alex. Med min livliga fantasi har jag redan fantiserat ihop kidnappningar och knivslagsmål även om jag vet att det inte är så troligt. Personalen på restaurangen tröstar, ger mig en drink och en cigg, klappar mig på ryggen, "så, så... det blir bra ska du se, klart din kille är okej". Jag känner mig som världens mest fåniga och o-streetsmarta människa som inte kan vara lugn och tänka logiskt men jag kan bara inte dölja att jag är sjukt orolig. 

Tillsist, efter 40 minuter, kommer Alex äntligen. Då har han och kocken som också varit borta fram tills nu (en servitör fick hoppa in i hans ställe) varit på Estació Franca och härjat och jagat bovar. De visste ju inte att den andra killen redan hade hittat min väska. Men de hade faktiskt lyckats jaga in tjuvarna (de var flera visade det sig)  i ett hörn. Så de fick bovarna, jag fick tillbaka väskan och sen fick jag åka polisbil (wow) eftersom vi var tvungna att göra en anmälan. Rent formellt ska det bli en rättegång någon gång, men chansen att tjuvarna kommer att dyka upp för att villigt motta sitt straff är inte så stor.

Vad är då sensmoralen här? Ha hela stenkoll tiden på dina grejer för det ögonblick du slappnar av är oturens fula nylle framme och tjafsar till det. Förutom detta har jag gått runt och känt mig fruktansvärt ödmjuk och tacksam sedan det hände (snart en och en halv vecka sedan). Så otroligt fint att hjälpa till sådär, tänker på de två killarna som utan att tveka sticker iväg för att hjälpa- den ene lämnade till och med sitt jobb. Den återvunna väskan får symbolisera en ny chans tänker jag. Veckan innan var jag i ett riktigt gnälligt stadie där jag bara letade efter fel på Barcelona och längtade hem. Jag vet inte, blev som att staden på något sätt bjöd till denna gång. Att jag blev hjälpt när jag som mest behövde det. Låter kanske lite frireligöst, men strunt samma. Det är lustigt att jag var tvungen att bli bestulen för att lyckas ändra inställning. Men med regn kommer solsken säger de ju.

Kokosöarna

Tänk om man bodde här. Har tänkt på det väldigt mycket på sista tiden. Bör nämna att jag på sista tiden inte haft så mycket att sysselsätta mig med. Och att jag från och till känner mig som om jag levde i en tillvaro liknande den på Kokosöarna. Minus kokosnötter och korallrev, vilket jag inbillar mig att där finns. Jag syftar mer på den där isolerade känslan som infinner sig när man rycks upp ur ett sammanhang där allt är bekant och hamnar i någonting nytt och främmande. 

Det är inte lätt att byta land och stad när man vet att det kan vara ett långsiktigt val. Varenda dag blir helt plötsligt en prövning där allting värderas, mäts och jämförs med det man lämnat bakom sig. Det kan bli rätt påfrestande efter ett tag. Tror att det är där min fascination för Kokosöarna tar sitt avstamp. Jag går runt dag ut och dag in i ett hav av intryck, människor, rörelse, ljud, men känner mig lika avskärmad som en ensam liten kokosö i Indiska Oceanen. Det både skrämmer mig och gör mig förundrad på en och samma gång. Operation integration liksom. Det är som att man måste bända och tänja, med kraft ta sig in under ytan för att bli en del av strömmen. Just nu befinner jag mig någonstans ovanpå, seglande utan riktning och längtar bara efter att sugas in i ett sammanhang. Jag skräms av hur paralyserad jag blir, hur svårt det är att ta tag i mig själv, engagera mig, aktivera mig. Små dagsprojekt och uppgifter bara växer och tar abnorma former, tynger kroppen och gör andningen mer ansträngd. 

Det jag får höra från alla håll och kanter är att jag måste ha tålamod. Att det är så här i början. Tålamod är en dygd och jag har alltid varit en otroligt otålig människa i Allt jag tar mig för. Så det kanske är karaktärsdanande för mig, att tvingas att ha is i magen och vänta ut saker och ting. Men just nu känns det svårt. Jag saknar Stockholm, jag saknar min fina lägenhet, mina underbara vänner, att promenera runt Riddarfjärden, att äta frukost på Petite France, att gå ut på gatan och se bekanta ansikten. Att vistas i en omgivning som är en del av vem du är. Vänliga fasader som vakat över dina steg sedan barnsben och gator som format dina fötter. Jag avskyr att vara sentimental och blödig men det är exakt det som händer när jag går ensam om dagarna. Bara jag hittar något att göra här, ett mål, en mening, kommer det säkert att bli bättre. 

När allt kommer omkring är livet på Kokosö kanske inte så dumt. Som E påpekade (förlåt om jag citerar dig ofrivilligt) "är det inte lustigt att i alla såna här 'lyckobarometrar' som görs med jämna mellanrum är det alltid små bortglömda folk på små öar någonstans i något världshav, utan någon särskilt utvecklad handel eller ekonomi, som är de lyckligaste? Kanske är det på Kokosöarna som man tillslut skulle kunna bli tillfreds och sluta oroa sig så jäkla mycket hela tiden". 

Recycle Bank

Det här är helt genialt. När får vi se det i Europa?

http://www.time.com/time/health/article/0,8599,1730187,00.html?xid=rss-health

Project runaway

Då var det alltså dags. Starta en ny blogg, starta ett nytt liv. Tror att jag ser det litegrann som en livlina, ett sätt att vrida och vända på alla nya intryck som bombarderar mig. Intryck som egentligen inte är speciellt nya eftersom jag bott här i Barcelona tidigare, men den perioden känns som en livstid sedan. Jag och E på rövarstråt genom vindlande gotiska gränder med dagen som enda hållpunkt. Otyngda av morgondagen, av framtida planer, av "strategiskt tänkande" (ord som oroväckande ofta hoppar ur min mun). Bara skrattande. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket som det året, jag tror vi nästan fick rutor på magen av all dubbelvikning. 

Vet inte varför jag sitter här med sentimentaliteten i strypgrepp men det kanske är nödvändigt. Öppna upp, damma ut, för att kunna andas normalt igen. Jag ska försöka undvika för mycket sånt här på denna blogg. Det var lite poängen med att starta en ny. Lite mer ovanifrånperspektiv på små och stora ting och företeelser. Men vi får se hur det utvecklar sig. "Play it by ear" som de säger Därborta.