Kokosöarna

Tänk om man bodde här. Har tänkt på det väldigt mycket på sista tiden. Bör nämna att jag på sista tiden inte haft så mycket att sysselsätta mig med. Och att jag från och till känner mig som om jag levde i en tillvaro liknande den på Kokosöarna. Minus kokosnötter och korallrev, vilket jag inbillar mig att där finns. Jag syftar mer på den där isolerade känslan som infinner sig när man rycks upp ur ett sammanhang där allt är bekant och hamnar i någonting nytt och främmande. 

Det är inte lätt att byta land och stad när man vet att det kan vara ett långsiktigt val. Varenda dag blir helt plötsligt en prövning där allting värderas, mäts och jämförs med det man lämnat bakom sig. Det kan bli rätt påfrestande efter ett tag. Tror att det är där min fascination för Kokosöarna tar sitt avstamp. Jag går runt dag ut och dag in i ett hav av intryck, människor, rörelse, ljud, men känner mig lika avskärmad som en ensam liten kokosö i Indiska Oceanen. Det både skrämmer mig och gör mig förundrad på en och samma gång. Operation integration liksom. Det är som att man måste bända och tänja, med kraft ta sig in under ytan för att bli en del av strömmen. Just nu befinner jag mig någonstans ovanpå, seglande utan riktning och längtar bara efter att sugas in i ett sammanhang. Jag skräms av hur paralyserad jag blir, hur svårt det är att ta tag i mig själv, engagera mig, aktivera mig. Små dagsprojekt och uppgifter bara växer och tar abnorma former, tynger kroppen och gör andningen mer ansträngd. 

Det jag får höra från alla håll och kanter är att jag måste ha tålamod. Att det är så här i början. Tålamod är en dygd och jag har alltid varit en otroligt otålig människa i Allt jag tar mig för. Så det kanske är karaktärsdanande för mig, att tvingas att ha is i magen och vänta ut saker och ting. Men just nu känns det svårt. Jag saknar Stockholm, jag saknar min fina lägenhet, mina underbara vänner, att promenera runt Riddarfjärden, att äta frukost på Petite France, att gå ut på gatan och se bekanta ansikten. Att vistas i en omgivning som är en del av vem du är. Vänliga fasader som vakat över dina steg sedan barnsben och gator som format dina fötter. Jag avskyr att vara sentimental och blödig men det är exakt det som händer när jag går ensam om dagarna. Bara jag hittar något att göra här, ett mål, en mening, kommer det säkert att bli bättre. 

När allt kommer omkring är livet på Kokosö kanske inte så dumt. Som E påpekade (förlåt om jag citerar dig ofrivilligt) "är det inte lustigt att i alla såna här 'lyckobarometrar' som görs med jämna mellanrum är det alltid små bortglömda folk på små öar någonstans i något världshav, utan någon särskilt utvecklad handel eller ekonomi, som är de lyckligaste? Kanske är det på Kokosöarna som man tillslut skulle kunna bli tillfreds och sluta oroa sig så jäkla mycket hela tiden".