Härom kvällen såg jag äntligen klart "Paris, Texas". Wim Wenders 147 minuter långa roadmovie som sakta men säkert kryper fram som en ensam gammal amerikanare på en dammig lantväg. Behagfullt skumpande, med en enslig gitarr i stereon, solnedgången som färgar allting rött och tunga minnen i bagageutrymmet. På flykt och på jakt på en och samma gång.
åh ni såg klart den! hoppas du lyckades hålla intresset uppe hos spanjoren också....
SvaraRadera/Elli
underbart film! kräver dock verkligen exakt rätt mood.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera